Hur hatad får man vara egentligen?
När jag efter tre års tid av skrik och bråk tillslut får nog och sätter ner foten och för en gångs skull säger vad jag tycker så är jag helt enkelt inte välkommen hem till min pojkvän längre.
För tillfället skakar jag av ren jävla ilska, har nästan feberkänsla i hela kroppen av all den frustration som nu kom när jag fick höra detta. Har nog faktiskt aldrig varit så här otroligt arg på något i hela mitt liv.
Nu tänker man väl antagligen att jag måste ha sagt något riktigt dumt för att inte längre få vara välkommen hit. Men det enda jag sa var att jag inte tycker att man kan beté sig hur som helst mot människor, att man måste börja prata om det som händer och inte bara skrika för full hals och sedan spring iväg och att jag ville att vi skulle sätta oss ner allihopa för att prata ut om hela situationen.
Inte nog med att jag inte är välkommen längre, detta sades inte ens direkt till mig utan till min pojkvän. Hon sa det inte bara till Dick som en vanlig diskret person, utan hon sa det inför Dicks syrra och hennes kille och inför min och Dicks gemensamma kompis. Detta passade hon även på att säga när jag var på jobbet.
Svårt att kanske säga det till mig istället? Ska hon säga det på det här sättet så får hon också inse att hon får ta konsekvenserna av det...
Har även försökt att prata med henne, men av många ganska lägliga anledningar så har hon aldrig varit hemma när jag har varit här...
I min värld så är det inte klokt att man är på det här sättet. Det är inte klokt hur man kan bete sig såhär och det är definitivt inte normalt att man inte är vuxen nog att kunna prata om problemet och att man hellre fryser ut sin son än att bara ta tjuren vid hornen och prata.
Jag är så otroligt ledsen, arg och frustrerad just nu att jag nästan skulle kunna klampa in på hennes rum, tända lamporna och tvinga henne att prata ut om det hela... tror dock inte att det vore någon lysande plan.
Tänker inte gå in på vad problemet är och vad allt handlar om... det är som sagt tre års galensskaper som nu vält bägaren, skulle ta mig ett tag att lyckas få fram allt på ett rättvist sätt.
Och som toppen på isberget så kommer jag till jobbet där Marie, min teamledare fullkomligt hatar mig och är på mig för minsta lilla...
Men har nu bestämt mig för att börja leta nytt jobb, jag måste sluta på 020 så snart jag bara kan, för annars kommer det sluta med att jag får mig själv sparkad.
Känner mig verkligen så otroligt hatad just nu!
Hej 2009! Hoppas ni andra fick en bättre start!
/////Mikaela
För tillfället skakar jag av ren jävla ilska, har nästan feberkänsla i hela kroppen av all den frustration som nu kom när jag fick höra detta. Har nog faktiskt aldrig varit så här otroligt arg på något i hela mitt liv.
Nu tänker man väl antagligen att jag måste ha sagt något riktigt dumt för att inte längre få vara välkommen hit. Men det enda jag sa var att jag inte tycker att man kan beté sig hur som helst mot människor, att man måste börja prata om det som händer och inte bara skrika för full hals och sedan spring iväg och att jag ville att vi skulle sätta oss ner allihopa för att prata ut om hela situationen.
Inte nog med att jag inte är välkommen längre, detta sades inte ens direkt till mig utan till min pojkvän. Hon sa det inte bara till Dick som en vanlig diskret person, utan hon sa det inför Dicks syrra och hennes kille och inför min och Dicks gemensamma kompis. Detta passade hon även på att säga när jag var på jobbet.
Svårt att kanske säga det till mig istället? Ska hon säga det på det här sättet så får hon också inse att hon får ta konsekvenserna av det...
Har även försökt att prata med henne, men av många ganska lägliga anledningar så har hon aldrig varit hemma när jag har varit här...
I min värld så är det inte klokt att man är på det här sättet. Det är inte klokt hur man kan bete sig såhär och det är definitivt inte normalt att man inte är vuxen nog att kunna prata om problemet och att man hellre fryser ut sin son än att bara ta tjuren vid hornen och prata.
Jag är så otroligt ledsen, arg och frustrerad just nu att jag nästan skulle kunna klampa in på hennes rum, tända lamporna och tvinga henne att prata ut om det hela... tror dock inte att det vore någon lysande plan.
Tänker inte gå in på vad problemet är och vad allt handlar om... det är som sagt tre års galensskaper som nu vält bägaren, skulle ta mig ett tag att lyckas få fram allt på ett rättvist sätt.
Och som toppen på isberget så kommer jag till jobbet där Marie, min teamledare fullkomligt hatar mig och är på mig för minsta lilla...
Men har nu bestämt mig för att börja leta nytt jobb, jag måste sluta på 020 så snart jag bara kan, för annars kommer det sluta med att jag får mig själv sparkad.
Känner mig verkligen så otroligt hatad just nu!
Hej 2009! Hoppas ni andra fick en bättre start!
/////Mikaela
Kommentarer
Trackback
