pumpalens

Det finns så mycket jag känner, så mycket som jag tycker och så mycket som jag vill säga.

Men jag får inte. Ingen kommer till mig, ingen frågar mig, hela grejen tas upp i samma sekund som jag åkt därifrån. Allt för att jag inte ska kunna säga något.

Alla får ha sin åsikt, alla får säga vad de vill om mig, alla utom jag?

Hur ska jag kunna respektera en åsikt, när jag inte ens visas den lilla grad av respekt att man kommer till mig med vad man tycker om mig? Det enda jag vill är att man kommer till mig, man går inte bakom mig rygg såhär. Det är inte mycket begärt.

Fick jag en chans att säga något, att dela med mig av min åsikt i en diskussion om mig, en chans att prata, att försvara mig. Då skulle ingenting hamna här.

Jag är en person med åsikter, en person som inte trampas på, en person som aldrig accepterar saker som går för långt. Jag är en person som jag inte får vara för er.

Det här skulle bli de två absolut största veckorna i mitt liv, de två veckor där allt jag drömt om går i uppfyllelse, det största som hittills hänt mig, händer nu. Jag ska vara lycklig. Men det tas ifrån mig.

Jag kommer ta tag i det här, jag kommer konfrontera problemet. Tydligen är jag den enda som klarar av en sådan simpel sak? Hade jag fått veta om detta innan jag åkt hem igen, så hade jag tagit upp det från första början, nu måste jag vänta i över en vecka, för att ingen hade mage nog att säga något i tid.